En gång i tiden började jag spela gitarr, men mitt yrkesliv som musiker har mest handlat om renässans-och barocklutor i olika former och storlekar.

Som gitarrist drogs jag till den rika repertoaren från 15- och 1600-talen. Men insåg att den musiken var skriven för något annat än det instrument jag lärt mig. Jag kom över en renässansluta, och på den vägen är det.

Vid den här tiden (80-talet) var det som kallas tidigmusikrörelsen en ganska subversiv företeelse, som ifrågasatte den traditionella klassiska musikens konventioner. Det var inte så många som sysslade med luta, och alla lärare jag kunde hitta hade i princip lärt sig själva. Det fanns ingen tradition att luta sig mot, men en stor och ganska oupptäckt musikskatt.

Snabbt blev jag indragen i flera olika grupper och ensemblesammanhang. Något som var speciellt lockande var möjligheterna till samspel. Barockens halvt improviserade ackompanjemangsform, kallad basso continuo, var en tacksam musikerroll, med improvisatörens spontanitet i kompositionens form.

Jag åkte på långa turnéer, både i Sverige och utomlands, spelade många barockoperaföreställningar, insåg att turnera som soloartist var en väldigt ensam sysselsättning, men gladde mig desto mer åt de mångskiftande sammanhang som jag faktiskt hamnade i.

Den tidiga musiken har alltid varit grunden. På 90-talet kom jag med i Drottningholms Barockensemble, som jag spelat i sedan dess. Som motvikt till de ständigt växlande sammanhang man ställs inför som frilansare är det ett privilegium att spela med kolleger som man delat upplevelser med sedan många år tillbaka, som har rest tillsammans i decennier och faktiskt är en fungerande demokratiskt styrd orkester.

Som lutenist spelar man gärna i intima sättningar, duo eller trio. Jag tänker här inte räkna upp alla konstellationer, den som vill kan titta i CVt här bredvid. Men kombinationen av kammarmusicerande med vissa soloinslag har för mig varit den bästa formen av musicerande.

Efter ungefär 10 år av träget resande och spelande började jag längta efter att få vara amatör. Att inte hela tiden öva för en uppkommande konsert. Jag började skaffa mig hobbyprojekt.

I en barockoperaorkester träffade jag en flöjtist, Göran Månsson, som också spelade folkmusik. Vi började spela hans låtar från Medelpad efter föreställningarna. Inga noter, bara gehör, men framspelade arrangemang där jag kunde använda mina olika instrument som en klangpalett frikopplat från deras egentliga ursprung. Med tiden blev det förstås inget hobbyprojekt, det finns tre CDs med traditionellt och eget material. Numera spelar jag även folkmusik i gruppen Silfver.

Ungefär samtidigt träffade jag pianisten Mikael Jöback som var intresserad av argentinsk tango. Som barn växte jag upp i Spanien och Peru, så det latinska grep tag. Plötsligt fann jag mig plankande gamla inspelningar från andra sidan jorden. Vi spelade först som trio, sedan med kvintetten Tango Libre i närmare 10 år. Utmanande att få prova på att skriva arrangemang till så fantastiska musiker.

Annars har jag varit intresserad av nutida musik, att se hur de gamla instrumenten kan användas på helt otraditionella sätt. För den som är van vid flera hundra år gammal musik är det befriande att träffa kompositörer som man faktiskt kan fråga vad de menar. Har också nosat på fri improvisation i lite olika former.

För övrigt har jag varit konstnärlig ledare för Lyssnarfestivalen i Kalmar under fyra år på 90-talet, lett operaföreställningar på bl a Vadstenaakademien, gjort musik till teaterföreställningar och radioteater, och spelat många av de mandolinstämmor som en hel del 19oo-talstonsättare, t ex  Schönberg, Mahler och Donatoni, använt som klangfärg i orkesterväven.

Att vara musiker är som att skriva i vatten, det mest underbara försvinner strax efter att det hände. Minnet finns kvar hos dem som delade det, medmusiker, publik. De stunder när det är som bäst kan bära en långt. Jag är ödmjukt tacksam över att ha fått vara med om dem.